I första veckan träffar du Jonas Qvarsebo som är enhetschef på BUS. Han kommer att tala om fostran i ett historiskt perspektiv. Du kan förbereda dig genom att läsa hans kapitel i boken Från storslagna visioner till professionell bedömning: om barndom, utbildning och styrning
Efter föreläsningen har du möjlighet att diskutera innehållet här under kommentar.
 | Anonymous on Den dansande babyn? |
 | Edita on Litteratur BUS |
 | Bionda on Litteratur BUS |
 | Agnieszka on Litteratur BUS |
 | emelié on Uppföljning kommunikation |
| Elly on Uppföljning kommunikation |
 | Jenny Nyberg on Uppföljning kommunikation |
| Donald on Uppföljning kommunikation |
| per dahlbeck on Uppföljning kommunikation |
 | kissekatt on Uppföljning kommunikation |
| per dahlbeck on Uppföljning kommunikation |
| kissekatt on Uppföljning kommunikation |
| per dahlbeck on Uppföljning kommunikation |
| per dahlbeck on Uppföljning kommunikation |
| kissekatt on Uppföljning kommunikation |
Mycket intressant föreläsning som fick mig att reflektera över hur gamla invanda ”sanningar” egentligen bara är åsikter skapade av det samhälle vi lever i. Det gäller skolans värld, men även så många andra områden. Att det är skolan som skapar problembarnet vet jag ju egentligen, men jag har aldrig tänkt eller satt ord på det tidigare. En tanke jag kommer att bära med mig från nu. I ett tomt universum existerar inte den lilla skitungen. Hon blir till först när man trycker ner henne i en skolbänk och säger att hon ska rätta in sig i ledet.
Går det att tänka sig en skola utan den här dimensionen?
En mycket bra och givande föreläsning!!
Efter mina år där jag har arbetat med just den gruppen av barn som vi kallar ”problembarn” värnar jag lite extra om just den gruppen.
Den som inte passar in i den bild samhället har skapat.
Jag ser alla dessa barn, ungdomar och även vuxna som stjärnor som lyser lite extra starkt på vår jord. Det är de som berikar livet lite extra, med det lilla i livet.
Skönt att gå på ett föredrag som var både trevligt, avslappnat och oerhört givande!
En underbar föreläsning som fick tiden att gå så fort och jag kände att jag inte ville att det skulle sluta. Gick därifrån med många nya och intressanta kunskaper, så jag hoppas att alla andra föreläsningar blir lika inspirerande som denna.
På grund av det att jag har bott i Sverige 5 och halv år var jag förskräckt innan kursstarten (på grund av språket och alla skillnader mellan Sverige och mitt land), efter den här föreläsningen vill jag bara kämpa hur mycket som helst, så inspirerande ; ) det var!!!
Tack
Detta var så intressant och ganska ” självklara ” saker blev till helt nya frågeställningar. Benämningen problembarn kan diskuteras i det oändliga. Samtidigt som vissa behöver hjälp så undrar jag hur stämpeln ”problembarn” påverkar dem, både nu och långsiktigt. Jag hoppas att jag alltid ska komma ihåg och reflektera över hur vi omedvetet sorterar barn.
Superbra detta!
Varför tror du att det är så viktigt för skolan och förskolan att sortera barn? Vilken funktion fyller det?
Det är viktigt – för att man vill hjälpa dem, gärna så tidigt som möjligt och det är ju bra. Vissa barn är i stort behov av hjälp. Men när uttrycken som massutbildning kommer upp så funderar man lite på hur stora marginalerna är.
Det är långt mer svåra frågor än man vid första anblicken reflekterar över. Efter gårdagen har jag tusen frågor, många visioner men väldigt få svar. Jag ser däremot väldigt mycket fram emot att ta reda på svaren nu.
Jag har själv i mitt arbete sett att stämpelt ”problembarn” förföljer barnen/ungdomarna i livet. Detta kan göra att utrymme inte ges för förändring, utan att barnen/ungdomarna får vara placerade i ”problembarnsfacket” för alltid, eller iaf en lång tid framöver. Man lägger inte ner arbete och engagemang på barnet, utan man resonerar att han är som han är. Min tro är att alla kan lära. Vissa kanske bara behöver längre tid på sig eller ett annat sätt att lära in på. (Det är där vi måste jobba hårt!)
Jobbade med en liten kille på 6 år som kom fram till mig en dag med gråten i halsen och frågade vad den andra fröken menade när hon sa att han var ett ”problembarn”.
Pojken har koncentrationssvårigheter, men så länge han får sina regelbundna pauser och får rita så är det inga svårigheter för honom att lära. Denna metoden arbetade vi fram tillsammans – jag, modern och pojken. Jag hade informerat den andra läraren som skulle ta över klassen (då jag flyttades till en annan avdelning) om vad hans behov är. Trots allt hon visste om honom så gjorde hon precis tvärtom. Han skulle sitta tyst och stilla och lyssna som alla andra och han fick absolut inte lov att rita. Vad blev resultatet tro? Det blev kaos…
väldigt inspirerande föreläsning, men jag är lite förskräkt hur man placerar problematiska barn – hjärnskadades … med neurologiska problem? Vad är det för barn? Är det de som är mindre sociala ,eller de som inte passar till normer som gäller. Skulle man inte tänka innan om omgivning påverkan eller temperament. Jag är lite förvirrad. Kanske jag är naiv men jag tror att det finns inte dåliga barn.
Den här diskussionen om att beskriva barn med problem som biologiskt hjärnskadade (DAMP/ADHD) är högst aktuell.
Läs mer här t.ex:
http://lumaol.wordpress.com/2010/08/19/adhdriet-avslojat/
Jag är medveten om att det finns olika genetiska sjukdomar, men jag är rädd att man kan sätta diagnos felaktigt iband.
Alla har vi våra begränsningar som vi växer ur vidare i livet.
Mycket oroande är att gränsen mellan sjukdomen och behövet av uppmärksamhet kan bli väldigt tunn.
Jag är jätteglad att ni uppskattar Jonas föreläsning (och lite orolig över att vi drivit upp era förväntningar på utbildningen till orimliga höjder)
Tänk på att inte betygsätta föreläsaren. Det är en ganska utsatt position att stå framför 300 recensenter och jag vill inte att mina föreläsande kolleger ska känna sig pressade av de här jämförelserna. Ingen ska behöva riskera att bli sågad offentligt och ibland är man inte i form. Ibland förstår man inte nyttan förrän senare. Det får inte bli någon popularitetstävling!
Fokusera på innehållet och sådant som ni vill diskutera vidare!
Mats, jag tänkte på det du skrivit om varför det är så viktigt för skolan och förskolan att sortera barn. Jag tror många gör det av rädsla för att de inte har kunskapen inom det område som problematiken kretsar kring. De vet inte själva som pedagoger hur de ska handskas med det som de upplever som jobbigt och annorlunda, eller så har de inte kompetensen för att ge den hjälp som krävs. Men saken är den att vi som pedagoger måste se till barnets bästa. Att sortera barn leder till utanförskap inom det som kan ses som normalt och att de även hamnar i olika ”fack” dit de hör hemma. Under min tid som lärare (4-9 lärare) har jag fått uppleva ett starkt försök på en skola att inkludera särskolebarn (främst elever med autism/asperger) i den vanliga skolans vardag, men där det slutat med en segregering. Det är både på gott och ont att skilja på barn, men jag anser att man får se till individen och vad den bäst mår bra av. Samtidigt är det inte en person som ska må bra, utan kanske en hel grupp med barn/ungdomar. I andra sammanhang om det är ett par barn som inte orkar hänga med i studierna för att de behöver ett lugnare studietempo, så är det väl inte fel att ge dem det? Det är väl något viktigt att få uppleva en känsla av styrka och framgång i sina studier. Jag hade kunnat skriva mycket om detta då jag arbetat med särskolebarn och ungdomar på en resursskola, men ämnet är mycket intressant att diskutera!
Du kommer att få många tillfällen att utveckla dina tankar – se kursens mål!