Uppföljning kommunikation

På schemat står att ni ska följa upp föreläsningen/ämnet Kommunikation på måndagen den 10/12  i en asynkron debatt. Det är efter VFT och känns lite avlägset. Ni kan börja redan nu när det hela är aktuellt.
Det var en ganska tam debatt på Facebook senast och jag tänker att vi ska pröva WordPress som ger bättre trådning av inläggen.
Jag har bett lärarlaget ställa frågor i detta forum som kan fördjupa  förståelsen av begreppet. Ni får naturligtvis också ställa frågor till era kamrater.

Om du är inloggade på wordpress behöver du inte fylla i namn och e-post varje gång.

28 kommentarer till Uppföljning kommunikation

  1. Mats skriver:

    Vilken form av kommunikation har högst status i högskolans värld?
    Varför är det så tror du?

    Tryck på rätt svaraknapp så blir det här en egen tråd!

    • kissekatt skriver:

      Jag känner spontant att papper och föreläsningar har högst status. Det ligger en lång tradition bakom tror jag. Ska något vara seriöst ska det förpackas mellan två pärmar, förses med en mängd mer eller mindra obegripliga ord och fraser samt gärna ha en air av gammalt dammigt bibliotek.
      Allting nytt är farligt och bedöms ofta som oseriöst och flummigt.

      • per dahlbeck skriver:

        hmmmmm. visst är det lite spännande att leken idag av många seriösa förskare anses som en spännande mötesform där fantasi och kreativitet används och där nya tankar föds. kan vi tänka tanken att komma samman här på lut för att leka och att de som leker ”bra” är de får har högst status?

        • kissekatt skriver:

          Vi har till exempel lekt med mikael och flyttat hans möbler på dramalektionen….
          Jag tänker att det fortfarande finns ett lätt löjets skimmer över fenomenet lek för vuxna. Det kommer inte, oavsett hur seriösa forskare, att vara lätt för elever eller anställda att ta till sig lek utan något annat syfte än lek, som en seriös verksamhet.

        • Mats skriver:

          Får leken högre status om den har ett tydligt syfte och mål?

          I just den här kursen prövar vi tanken på lek som eget värde. Frågan är om den idén gäller utanför kursen…

        • kissekatt skriver:

          Som jag ser det så handlar det om att bryta gamla mönster, något som inte är lätt. Att ge leken ett egenvärde kräver nog på något sätt mer än att införa det som en del av en kurs på Malmö högskola, hur rolig den kursen än har varit. Samtidigt måste man bärja någonstans och kanske är vi studenter öppnare än andra så varför inte. Jag måste ändå erkänna att om min arbetsgivare skulle kräva att jag och mina fem kollegor skulle leka en timme varje vecka så skulle det ge pinsamma krypningar i nacken….det skulle det….

        • per dahlbeck skriver:

          Jag tycker det är intressant at det tycks vara i världen utanför skolan, inom näringslivet bland annat, som leken är på väg att få hög status vad gäller att uppmuntra och befrämja fantasi och kreativitet.
          Jag har som lärare jobbat på ett ”stoylineliknande” sätt och en del elevgrupper antog utmaningen och ”lekte” på ett sätt som jag uppriktigt sagt inte förväntat mig. Jag trodde att lärandet skulle bli lite roligare, men inte att de skulle ta chansen på det sätt som de faktiskt gjorde.

  2. Mats skriver:

    Reklam är en spännande form av masskommunikation. Vad är det för budskap? Hur förpackas det? Vilken effekt får kampanjen?
    http://owni.eu/2010/11/08/top-48-ads-that-would-never-be-allowed-today/

    Mer intressant reklam:
    http://wn.com/TDC_Reklame_Linedance#

  3. per skriver:

    Hej busare,
    detta är ju ett annat exempel på kommunikation än det vi praktiserade senast. Då bestämde rummet, genren och formen att det blev en envägskomunikation. Vad tänker jag då om denna form?
    Hmm, hade onekligen varit intressant om den används på måndag och då till at ge er chansen bestämma dagordningen, dvs ta upp just de frågor som ni vill och gärna då klart utifrån föreläsningen. För mig är all kommunikation på ett eller annat sätt kopplat till makt. Jag ser den här kommunikationsformen som en möjlighet att, iallafall, delvis vända på maktperspektivet.
    Jag kommer att finnas till förfogande här på nätet på måndag. Vill ni utnyttja möjligheten till tvåvägskommunikation och till att ha rätten att bestämma dagordningen så är det mycket välkommet. Vi hörs alltyså……kanske. Skriver o menar per.

    • kissekatt skriver:

      Jag är väldigt intresserad av att lära mig ha en öppen och demokratisk kommunikation med barn. För mig är det självklart, men många barn är redan införda på spåret att den vuxne bestämmer och barnet gör. Hur börjar man då? Hur inför man ett demokratiskt arbetssätt på allvar?

      • per dahlbeck skriver:

        Jag tror att vi alla har mycket att lära av och från leken.
        Min mardröm är att den skulle användas som en sorts metod för att barn skulle lära sig det som jag vill att de skall lära sig. Om jag däremot verkligen försöker förstå vad barn leker och följer ett innehåll från lek och för över det till ett pedagogiskt arbete med tydliga och öppna syften och regler så tänker jag att det på ett sätt skulle kunna betecknas som ett demokratiskt arbetssätt. Eller?

        • kissekatt skriver:

          Absolut! Men det verkar inte vara helt enkelt. För mig är det självklart och sitter i ryggmärgen att barn är kompetenta varelser med fantastiska förmågor. Deras lek intresserar mig och jag inser att jag kan dra hur mycket lärdom som helst ur en bra lek, men gång på gång möts jag av barn som bara sitter och väntar på att jag ska tala om vad de ska göra, hur de ska göra och varför de ska göra.

        • per dahlbeck skriver:

          Av någon anledning kunde jag inte svara på ditt senaste inlägg, så svaret får komma här i stället.
          Jag tänker att vi människor, även barn, är snabba i att tolka vad som förväntas av oss på olika ställen i olika sammanhang. Om jag kommer till ett ställe där jag förväntas ta egna initiativ så är jag säker på att jag gör det. Kommer jag till ett ställe och ett sammanhang där det inte förväntas av mig så är jag lika säker på att jag inte skulle göra det. Kanske den här formen av kommunikation är ett exempel på just det. Skulle det vara så att jag som lärastudent från första stund förväntades vara aktiv och ”tala” om vad jag tycker och tänker om olika fenomen så hade jag också blivit en sådan student. Förväntas jag svara ”rätt” vid vissa speciella tillfällen så hade jag gjort just det, tror jag. Lite skrämmande, men tror du inte att det är så….? undrar per.

        • kissekatt skriver:

          Självklart är det så. Vi som människor är nog programmerade att följa en auktoritet. Det är ren överlevnadsstrategi om man ska ta det ur ett långtgående historiskt perspektiv. Vi är snabba på att läsa av vad som förväntas och så levererar vi. Det gör ju också att vi som blivande padagoger måste bli oerhört medvetna om att det är vi som styr. Hur demokratiskt vi än försöker arbeta så finns det val vi gör åt andra. Jag kan ofta känna att en sak man helt tappar bort och aldrig pratar om är de saker vi INTE väljer att arbeta med. Även det är ju ett val vi gör åt barn. Vi väljer bort. Tankar kring det någon?

        • kissekatt skriver:

          Jag kan ju känna (är det bara jag som är vid liv av alla studenter föresten…börjar kännas smått pinsamt. Man vill ju inte sticka ut och skilja sig från mängden :-) )
          jo, jag kan känna att det krävs rejält reflekterande över sitt eget agerande som pedagog. Inte bara en gång emellanåt utan ofta, ofta. Tyvärr finns kanske inte den tiden. Det blir lätt så att man fortsätter i gamla invanda mönster för att det är tryggt och säkert.
          Att våga kasta sig ut i ovissheten och lita på att barnen själva har förmåga att bidra är kanske lite otäckt. Lyssnandet sker då kanske med filtrerande hörselkåpor, för Gudbevare oss om man skulle råka in på områden man inte själv behärskar. Att som pedagog våga ställa en fråga man inte själv vet svaret på kan nog för många vara en helt orimlig tanke. Och ändå så är det så oerhört befriande att våga arbeta så! Att se glöden och intresset i ett barns ögon när man tillsammans resonerar och diskuterar på jämlika villkor och VERKLIGEN lyssnar…………

        • per dahlbeck skriver:

          ungefär så jag menade, och inte heller jag tänker att det är enkelt, utan en enormt stor utmaning.
          Ja, vi kanske ska ta vårt samtalande över en kopp kaffe istället eftersom det inte lockar fler……

      • per dahlbeck skriver:

        Jag håller med dig om detta, tror jag. Att jobba som lärare är att utöva makt. Jag bestämmer i mångt och mycket dagordningen och vilka frågor som är viktiga. Det var lite så jag tänkte när jag tog upp leken. Ett ”lyssnade” på den skulle ge spännande information om vad som intresserar barn och unga, tänker jag.

      • kissekatt skriver:

        Haha, ja löfte om kaffe hade kanske varit ett sätt att väcka intresse! Något att ta upp inför nästa års kurs kanske? Själv tycker jag att det är oerhört givande att diskutera och få andras syn och vinklingar på frågor. Det är så jag lär bäst, men det kan ju inte passa alla.

  4. Ricarda skriver:

    I högskolans värld högst status har datormedierad kommunikation. Med hjälp av internet kan man kommunicera var man vill utan tanke på tid och
    rum. Idagens samhälle håller hemsidor, e-post
    och bloggar på att ersätta tryckt information som tidningar och direktutskick.

    • Mats skriver:

      Ändå drömmer alla lärare om att få ge ut en RIKTIG pappersbok!

      Det digitala (blogg, twitter, facebook) ger inte riktigt lika många poäng.

    • Anonym skriver:

      Håller inte med om att datormedierad kommuniaktion har högst status inom högskolan. Däremot ökar den i omfattning allt mer och, tror jag, kanske den på sikt medför att nya maktrelationer uppstår.

  5. Mats skriver:

    Jag är nyfiken på vad ni tänker om begreppet ”skicklig kommunikatör”. Vem var egentligen skickligast?
    Hitler eller Obama?

    • kissekatt skriver:

      Åh, en samvetsfråga! Självklart var Hitler en skicklig kommunikatör. Hur skulle han annars lyckas få så många människor med sig? På oerhört många sätt var han helt briljant. Då lämnar jag naturligtvis all etik någon annastans och ser bara till Hitler kommunikatören. Hans sätt att förstå det samhälle han levde i, att inse vilka knappar det var läge att trycka på och vem han skulle omge sig med för att öka sin makt var lysande. Sedan var ju mannen fullständigt bindgalen, men det är en annan diskussion.

  6. Donald skriver:

    Va i skolan eller på väg mot.. Gillar annars diskutera så här.
    Svårt och vara på två platser samtidigt ;)

    Jag tar hitler för en hundring :D

    Facebook vann

  7. Jenny Nyberg skriver:

    Hej!
    Det här med att sätta gränser för barnen i skolan tycker jag är en klurig grej. Man vill inte hämma dem i deras lek och uttryck sätt men samtidigt kommer du behöva sätta någon form av gränser för att visa vad som är ok och vad som inte är det. Oftast när barn bråkar med varandra så är läraren där illa kvickt och avbryter och tillrättavisar, men jag tycker det är bättre om barnen får försöka lösa sin konflikt själva (självklart ska läraren gå in om det är nödvändigt), genom att få försöka lösa konflikten själva så tror jag de blir bättre kommunikatörer. Det som oroar mig är att de större äldre barnen ska styra och ställa över de yngre och mindre barnen men jag kanske har fel….

    Några tankar på det? =)

    • Elly skriver:

      Jag håller med dig Jenny, tror att det är bra om barnen får lära sig att lösa sina konflikter själva. Både för att de är något de måste kunna som vuxna och för att jag tror det stärker ens självbild om man kan säga ifrån själv när någon är dum eller störig mot en. Barnens ord till sina kompisar borde väga lika tungt som när en vuxen säger till.
      På min VFT jobbar de mycket med det att barnen ska prata med varann och funkar inte det så får de hämta en vuxen som kan medla. Jag märkte att jag till en början gärna löste deras bråk men märkte sen att de själva var jätteduktiga på att prata med varann om vad de var sura över, kanske med lite stöttning från någon av oss vuxna. Det var också roligt att se att de kunde lösa en konflikt på ett helt annat sätt än vad jag nog hade gjort!

      • emelié skriver:

        Jag håller med vad ni skriver… att låter barnen själv försöka lösa sina problem är vettigt.. om vi tar tex ett barn som sitter och leker på sitt rum ( har nämnligen uner dagen studerat detta) med två legogubbar, plötsligt börjar dessa gubbar bråka ihärdigt och det är både fysiskt och verbalt.( legogubbarna var oerhört grymma mot varandra). Men plötsligt kom en 3dje gubbe in i leken och stoppade allt bråk. vem ( mamma, pappa, syskon, äldre??) den 3dje gubben var vet jag inte, men kanske är det något i barnets undermedvetna som säger stopp, eller så kanske det är någon som de har upplevt som brukar säga stopp för bråk(förälder, lärare). Jag tror ju att man ska gå in i Nödvändiga situationer direkt, medans man i andra situationer ska avvakta och kanske istället spela upp någon slags pjäs/situatiom om detta för att sedan få se barnens reaktion?!.. en tanke som har snurrat i mitt huvud hela dagen.. Vet barnen inga gärnser så är det ju klart att de prövar sig fram. Men är man tydlig och komunicerar väl från början så kasnke de hårda och tydliga gränserna inte är något som är nödvändigt?! Detta är mina tankar som snurrar i huvudet.. hoppas någon har nått att säga om detta;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s